En Dikt: Ekon av Förlorad Empati

I stadens neonpuls, där skuggor dansar,
Står ett sjukhus, en relikt av en chans.
I retorikens mitt, skulden, skammen,
Ett fönster till en annan tid, vild och vacker.

Fingrar pekar i ett klimat kallt och kärvt,
Självanklagelsen ekar, lämnar själar i mörker.
Men inom dessa väggar står en fristad,
Där bekymmer samlas, ignorerar livets krav.

Det handlar inte om vem du är, utan vad du behöver,
En tro glömd, förlorad i girighetens svep.
Pengar flödar som en flod i natten,
Men prioriteringar förvränger, suddar ut rätt och fel.

Skatteväktarens våg vägd, riggad för de få,
Medan medborgare står, en mångfaldig nyans.
Gott och ont, väven av en gemensam tråd,
I sjukhusets korridorer, där empatin inte är död.

Men hör, förändringens vindar, en bitter vind,
En regerings snille, ett orättvist beslut.
Mindre för sjukvården, en farlig plan,
En fel riktning, en förvrängd dröm.

I korridorerna, där helande viskningar bleknar,
Austerity hotar, en mörk, obeveklig skugga.
Skär som en kirurgs kniv, vass och skarp,
Minskar essensen av vad vården har varit.

Medborgarna talar, röster i stormen,
De vill ha förbättring, inte en budgetreform.
Bättre vård, kortare köer, högre kvalitet,
Inte ekot av farväl från empati.

När den kommande paketet hotar att bryta,
För mycket av vården, en bindning att bryta.
Kan inte fokusera på läkning, på att bli bättre,
Men tvingas dra sig tillbaka, en bakåtvänd besvärjelse.

I denna berättelse om förvrängda prioriteringar,
Där empatin bleknar och mänskligheten kan trasas sönder,
Står sjukhuset, ett vittne till kostnaden,
Ekande känslan, “Det som är förlorat är förlorat.”